Det var i USA, på 1920-talet, när utombordsmotorerna på små "Galoscher" nådde hastigheter över 30 knop, som det blev riktigt populärt. Evinrude och Johnson tillverkade tidigt speciella racermotorer och blev mest framgångsrika. I slutet på tjugotalet kom sporten till Sverige och Archimedes och Trim med flera gav sig snabbt in i leken.

De första båtarna var smala flatbottnade ”Runabouts” och styrdes med motorns styrspak. Detta gav en besvärlig och okontrollerad körställning i högre farter, så 1928 utvecklade båtbyggaren ”Pop” Jacoby i samarbete med Bedford Davie båtar med rattstyrning.

Bland de första framgångsrika pionjärerna kan nämnas Bengt Unander-Scharin som segrade vid tävlingar i Saltsjöbaden 1927, Vaxholm 1928, Lido, Italien 1929 och Karlshagen, Tysk-land 1930. Erik Pehrson med segrar på Djurgårdsbrunnsviken 1928, Lido, Italien 1929 och Bayonne, Frankrike 1930. Gunnar ”Bullan” Jacobsson med segrar i Detroit, USA 1929 och Lido, Italien 1931. Ferdinand Grumme med segrar i största klassen X i Potsdam, Berlin 1930 och 1937. Grumme slog också många svenska rekord i klass X (1000cc), bl.a. 1937 med 101,2 km/h, förste svensk över hundra.

De snabbaste båtarna var av stegtyp, alltså försedda med ett steg tvärskepps. Detta för att få två punkter i rad att ge lyftkraft och därmed komma ifrån den gallopperande gång som vanliga planande båtar ofta har.

Därefter följde kända förare som Gunnar Faleij, som i klass C (500cc) erövrade tre världsrekord, 85,54 km/h 1937, 99,19 km/h 1945 och 107,78 km/h 1951. Tävlingar om SM startade 1935 och i klass C segrade Åke Jadén. Nisse Johansson tog fyra EM-guld i klass A (250cc) från 1948 till 1953. Faleij erövrade år 1951 också världsrekordet i klass A med 86,06 km/h.

De gamla förkrigsmotorerna hängde med in på 50-talet, men 1949 dök Jadén-motorn upp. En fyrtakts tvåcylindrig boxer där bl.a. Gunnar Hagström medverkade till konstruktionen. Detta gav en impuls till att börja "marinera" speedway-motorer, vilket också lockade flera speed-way-åkare till sporten, t.ex. Eskil Carlsson och Hasse Henriksson. Framgångsrikast med speedway-motor var Marcus Claesson från Kungälv med EM-guld i klass C 1953 och 1956.

Vid mitten av 50-talet kom så König-motorn, byggd för båtracing. Den började att nästan totalt dominera tävlingsarenan. De motortillverkare som gav König lite motstånd den första tiden var främst Mercury, Anzani och Carniti. Samtidigt blev ytpropellern effektivast och trepunktsbåten slog igenom. Mellan två "tofflor", som slutar midskepps, passerar luften under båten och ger extra lyftkraft.

Många förare nådde stora framgångar dessa år, t.ex. Rune Rillmo, EM-guld 1964 och två svenska rekord, 137,14 med König 1962 och 156,05 med Crescent 1965, allt i klass C. Uffe Andersson, EM-guld 1967 i klass CS (standardracer 500cc). John Rohm, VM-guld 1968 i C. Carl-Erik Zander, Crescents rekordspecialist, med tre världsrekord i klass CS, snabbast 1967 med 153,15 km/h. Sven Hermansson, VM och EM-guld 1967 samt VM-guld 1968 i klass A.

Framgångar fortsatte med förare i klass OA som Roland Stoltz, EM 1974, Leif Ahlborg med fyra EM åren 1975 till 81, Ove Forsman med hembyggd motor, VM 1977, Bertil Hellén, EM 1979 och 92 samt Leif Lindell EM 1982. I klass OC var Kent Rohm, son till John, en gigant med vinst i både VM och EM 1979 samt EM 1980 och VM 1981.

Nästa åtgärd att minska lyftkraften blev att kapa bort en bit av fören, mellan "tofflorna", och därmed var båttypen "Picklefork" skapad. Denna typ är ännu gällande i de mindre klasserna.

Torbjörn Erlandsson noterade världsrekord i OA (250cc) 1987 med 154,50 km/h med motor byggd av Lars Apelgren. Gunilla Schedwin noterade världsrekord i klass OSY (standard 400cc) 1989 och 1994, 105,50 och 115,39 km/h. Tommy Wahlsten vann VM i OC (500cc) 1991 och Lars Dickfors vann tre EM på raken i klass OSY, det första 1991.
Bröderna Johan och Olle Dickfors vann EM-serien i klass O-250, Johan 2003 och Olle 2006.